Det är många faktorer som påverkar bins naturliga barriärer mot sjukdom, s k invasionsfaktorer; t ex kemikalier, klimatförändringar, svält, tungmetaller och inavel.

Överlevnaden hos ett infekterat samhälle beror på flera faktorer:

1. antal svampsporer
2. närvaron av invasionsfaktorer ( t ex svält, klimatförändringar)
3. immunförsvaret hos enskilda bin i samhället, t ex genetiska egenskaper

Faktorer som kan öka ett bisamhälles överlevnadsmöjligheter:

1. Hur samhället tar hand om sjuka individer, t ex dött yngel
2. Antibiotiska ämnen som finns i den nektar samhället använder
3. Städegenskaper
4. Hämmande faktorer i de inresekretoriska organen
5. Förhållande för yngeluppfödningen
6. Enskilda bins immunsystem

Drottninggelé (royal jelly) har visat sig innehålla ett ämne som kallas royalicin, ett protein som i låg koncentration visat sig ha effekt mot Staphylococcus aureus.

Slovenien är krainerbiets ursprungsland. Av politiska skäl har mycket liten import av bin skett till området. Biodlarna i Slovenien har därför i regel ursprungliga, rena krainerbin i sina bigårdar. Slovenien söker inträde i EU och om detta genomförs kan förhållandena påtagligt förändras. I experimentsyfte har redan Buckfastbin importerats till landet.

Då förhållandena är mycket gynnsamma för biodling kan utländska biodlare förväntas komma med bisamhällen till området. Ännu har sjukdomar bland bina inte varit något problem men fri import och export kan förändra situationen om det kommer till en EU-anslutning.

Varroa har funnits i 20 år och 1998 fann man i samhällen som importerats från Italien resistens mot de kemikalier som används.

Binas städvillighet är viktig för att hålla nere varroainfektionen. Man har funnit miljöfaktorer som påverkar varroaresistensen. I ett experiment har man följt 600 drottningar och försökt utröna vilken betydelse drottningodlaren har, bistammen och biodlaren själv för att motstå varroainfektion.

Kirsten Köppler jämförde hur fyra olika raser utnyttjade floran i omgivningen. De fyra raserna var Mellifera (Norge), Ligustica (Italien), Carnica (Österrike), Capensis (Sydafrika). Pollen samlades in i pollenfällor under 10 dagar. 150 olika slags pollen var funna och det vanligaste pollenslaget var Facelia.

Det visade sig att melliferabina samlade pollen från ett större antal växtarter än övriga raser. De samlade pollen även från växtarter som var mindre frekvent förekommande. Omkring 60 % av de utnyttjade växternas pollen fanns hos alla biraserna.

Slutsatsen blir, att i områden med liten biodiversitet hos floran utnyttjas denna av vilken biras som helst, men botaniskt rika områden pollineras i större utsträckning om den närvarande birasen är mellifera.

I Skandinavien och Tyskland har nyligen en diskussion startat, som menar, att honungsbin förstör den naturliga miljön för andra pollinatörer. Ännu har inga artiklar som stöder denna hypotes publicerats. Den har dock dragit till sig intresse och ekonomiska bidrag. Honungsbiet har samexisterat med andra pollinatörer som getingar, humlor och fjärilar i miljoner år. Biodling i kupor har endast pågått i 3 000 år.

Det första steget för att undersöka denna hypotes blir naturligtvis att finna ett bifritt område, introducera honungsbin och senare föra bort bisamhällena. Därigenom får man jämförbara resultat från samma biotop.

Tre sådana områden hittades i norra Sverige. En Master-student fick i uppdrag att genomföra fältarbetet, kartera och registrera både pollinatörer och områdets floraresurser.

Den vanligast förekommande blommande växten under registreringstiden var lingon. Den huvudsakliga orsaken att välja den aktuella tiden för forskningen var, att det då förekom som mest arbetsbin. De förekommande pollinatörerna, förutom honungsbin, var humlor, solitärbin och tre grupper av fjärilar.

Område A bestod av mest tallskog och var beläget på sydvästsidan av en kulle, medan områdena B och C var belägna på nordsluttningar. De senare visade sig vara svårare att registrera på grund av väderförhållandena.

En tydlig korrelation befanns råda mellan alla arterna och det övervakade området. Intressant var att notera, att olika insektsarter når sitt maximala antal vid olika tidpunkter på dagen. Till exempel humlornas besök i lingonblommor görs främst på morgonen och förmiddagen, medan en del fjärilar gör sina blombesök oberoende av ljusförhållande och tid på dagen.

Resultaten tyder på att olika pollinatörer i verkligheten stimulerar varandra och därmed ökar nektarproduktionen i området. Honungsbiet, trots att det är introducerat av människan i detta område, befanns samarbeta och leva i symbios med områdets naturligt förekommande pollinatörer.

För att finna s k varroatoleranta bin måste vi bedriva biavel på isolerade platser och erfarenhetsmässigt försöka identifiera samhällen som fungerar med kvalstrer. För att lyckas med detta är det av yttersta vikt att bevara den genetiska variationen och undvika inavel.

Lösningen på varroaproblemet är komplex; svaret finns förmodligen i ett antal svar.

Finns beskriven i Bitidningen nr 11

"Du behöver inte veta någonting om genetik för att odla bin".

Pritchard anser att cubitalindex och liknande karaktärer inte är viktiga. " Välj det samhälle som har den lägsta svärmningstendensen, den högsta honungsskörden och den största äggproduktionen.

Avelsmetod:

1. Tag bort 25 % av de sämsta drottningarna och förstör drönarynglet i dessa samhällen.
2. Sätt in drottningar i dessa från dem som visat sig bäst innevarande säsong.
3. Odla drönare från de drottningar som var bra föregående år.
4. Undvik inavel för att inte förlora i biologisk mångfald."

Pritchard har själv noterat det som Kirsten Köppler kommit fram till, att melliferabiet bär hem pollen av mycket större variation än t ex krainerbiet.

Ole driver ett projekt för att ge kompletterande inkomst för fårbönder på Grönland och samtidigt skapa ett reservat för Läsöbiet. Ett försök att etablera biodling gjordes på 1950-talet, vilket dock miss-lyckades. Sommaren är ofta sval och regnig men floran bjuder på stor rikedom av nektarproducerande växter. Vissa år kan skörden bli betydande och honungspriset är avundsvärt. På Köpenhamns flygplats kan man köpa Grönländsk honung för 1600 kr per kilo. Föredraget illustrerades av svindlande vackra bilder.

Avtäckning av infekterade celler och borttagande av yngel blir förmodligen en viktig faktor för att utveckla resistens mot varroa.

Binas städbeteende är en kombination av genetiskt betingad och påverkan av miljöfaktorer. Binas stora genetiska variation beror på att drottningen paras med många drönare, vilket innebär problem vid selektion.

1500 arbetsbin har märkts och följts genom infraröd filmning. Man har konstaterat, att vissa individer är effektiva att angripa varroan medan andra är passiva. Aktiva bin har skiljts ut för att fås att lägga obefruktade ägg. Från dessa ägg föds drönare vars sperma används vid insemination.

Resultaten från övervakningen visar på tydliga skillnader mellan olika raser. I projektet användes 3 samhällen med mellifera, 5 lantras och 14 krainer. Melliferasamhällena hade 5,6 % av arbetsbina involverade i avtäcknings-aktiviteter, 12,5 % av lantrasbina och 19,5 % av krainerbina.

Selektion baserad på individuellt beteende hos specialister kan vara ett effektivt sätt till genetiska framsteg i denna egenskap.

Ser vi på utbredningen av honungsbin, är det så, att det finns 5 arter i den södra och sydöstra delen av Asien. Vestligt honungsbi, Apis mellifera hade ursprungligen sin utbredning i det mesta av Afrika, Mindre Asien och Europa med undantag av de nordligaste områdena. Dess närmaste släkting är det indiska biet Apis cerana. En mängd karaktärer i djurens yttre såväl som i dess biologi och beteende förutom DNA visar, att de två arterna är nära besläktade. De två arterna är geografiskat åtskilda genom ökenområdena i Afghanistan, Irak och Iran. Denna åtskillnad har sannolikt lett till att evolutionen haft tid till att utveckla de två arterna, som båda karaktäriseras av att kunna leva i tropiska, subtropiska och tempererade områden. Förhållanden som indikerar förbluffande förmåga till anpassning.

En mera detaljerad studie av det västliga honungsbiet, Apis mellifera och dess ursprungliga utbredning visar, att det varierar från område till område. Man har därför genom att analysera såväl binas morfologi som beteende visat, att de kan indelas i en rad underarter (raser). Fig. 1 är en översikt över utbredningen över 24 allmänt accepterade underarter. Utbredningen idag är annorlunda genom att biodlarna har blandat raserna – ett förhållande som gör att det mörka biet, Apis mellifera mellifera, som tidigare var den europeiska underart som hade den klart största utbredningen, nu endast återfinns i små populationer i Nord- och Västeuropa. I stället är det det italienska biet (Apis m. ligustica) och A.m. carnica som är spridda över Europa.

Bilden är ännu mera komplicerad genom att många av

underarterna med människans hjälp blivit spridda ut över världen till regioner, som ursprungligen inte hade honungsbin. Dvs idag finns honungsbiet (Apis mellifera) i Nord- och Sydamerika, Australien och Nya Zeeland. Dessutom har man importerat A. mellifera till flera områden i södra Asien – områden som annars hade sina egna arter.

DNA-undersökningar av det mörka biet har visat, att det genetiskt varierar från område till område. Under senare år har det undersökts mörka bin från en mängd områden i England, Skottland, Irland, Frankrike, Danmark, Norge, Sverige och Finland. Förutom material av mörka bin har också flera andra europeiska underarter analyserats tillsammans med honungsbin från Afrika (Kap Verde, Gambia, Guinea Bissau och Tanzania). Undersökt är också ett material ryska bin från ett område nära Vladivostok, som omfattar några gråaktiga Apis mellifera-bin, som jag anser hör till underarten A.m. caucasica, förutom det indiska biet Apis cerana, som fanns vildlevande i området.

Fig. 3 visar som exempel de första 60 baserna i det analyserade stycket av CO-I hos ett mindre utval av de undersökta bina. Överst är Apis mellifera ligustica och dess DNA-sekvens avbildat. Därunder visas ett par underarter, som i de 60 baserna är identiska med A.m. ligustica, därefter en rad stammar av det mörka biet, A.m. mellifera, tre afrikanska stammar samt det indiska biet, Apis cerana. Det är tydligt, att det mörka biet förutom några gemensamma karaktäristiska baser också innehåller variation. Avvikande är de afrikanska bina och skild från alla är Apis cerana.

Fig. 4 är en översikt över observerade skillnader i CO-I hos de undersökta bina med undantag av det indiska biet, Apis cerana – detta har i det undersökta området 145 basskillnader i jämförelse med A.m. ligustica.

På Fig. 5 visas ett fylogenetiskt träd baserat på den s k neighbour-joining metoden. En metod som grupperar efter grad av överensstämmelse. Vid konstruktionen av trädet har skillnaderna i genen CO-I viktats högre än skillnaderna i den intergeniska regionen. Det indiska biet Apis cerana har använts som outgroup. Som outgroup används en referens, som man på förhand vet släktskapsmässigt ligger utanför de undersökta grupperna. Samtidigt ska en outgroup vara besläktad med de grupper man undersöker. En outgroup har till uppgift att polarisera det rekonstruerade trädet.

Ser vi lite närmare på trädet upptäcker man, att Apis mellifera snabbt blir uppdelad i tre grenar: Mediterranean lineage, African lineage och Apis m. mellifera. Denna uppdelning, som är baserad på CO-I, stöds tydligt om man undersöker den intergeniska regionen. Här har den mediterrana linjen en uppsättning Q-regioner och alla saknar P-regionen. Den afrikanska linjen, som består av djur från såväl Väst- som Östafrika, har en P-region, som i all de undersökta stammarna är 13 baser längre än den man finner hos A.m. mellifera. Typerna II, III och IV är funna bland de afrikanska bina. Går man till det mörka biet, Apis m. mellifera, finner man en karaktäristisk P-region på 54 baser följd av Q-regioner. I det undersökta materialet har endast hittats typerna III och IV.

Den variation man finner hos det mörka biet är anmärkningsvärd. Jämförelser inom den mediterrana linjen (ligustica---carnica etc) visar, att det här finns långt mindre variation än det finns inom det mörka biet, A. m. mellifera, vars variation kan jämföras med den som har konstaterats inom de afrikanska bina (materialet är ännu ej bestämt till underart).

Till slut vill jag tacka J Pichon (F), R D Borrill (UK), H S Burry (UK), A Abrahams (Skotl), M Mac Giolla Coda (Irl), K I Stangeland (N), I Arvidsson (S), K Drakenberg (S), I Pettersson (S), P Ruth (S), P Gravlund (DK), O Hertz (DK), C J Junge (DK), A S Jørgensen (DK), K Lassen (DK), F Rasmussen (DK), och V N Kuznetsov (Ryssl), som har försett mig med bin till DNA-undersökningarna.

Bo Vest Pedersen

Afdelningen for Evolutionsbiologi

Universitetsparken 15

DK-2100 KØBENHAVN Ø

Tel 0045 35 32 13 12

Christensen, B, Pedersen, B V og Arctander, P 1993: Det genetiske alfabet i organismernes evolution. Naturens Verden: 400-408.

Cornuet, J M, Garnery, L and Solignac M 1991: Putative origin and function of the intergenic region between CO-I and CO-II of Apis mellifera L. Genetics 128: 393-403.

Crozier R H and Crozier Y C 1993: The mitrochondrial genome of the honeybee Apis mellifera: complete sequence and genome organisation. Genetics 133: 97-117.

Hepburn, H R, and Radloff, S E 1998: Honybees of Africa. 370 pp. Springer-Verlag. Berlkin, Heidelberg and New York

Pedersen, B V 1996: On the phylogenetic position of the Danish strain of the black honybee (the Læsø bee), Apis mellifera mellifera L. (Hymenoptera:Apidae) inferred from mitochondrial DNA sequences. Ent.scand. 27: 241-250

Pedersen, B V 1998: DNA-analyser av bin. NordBi-Aktuellt 2: 24 32

Ruttner, F 1988: Biogeography and taxonomy of honeybees. 284 pp. Springer-Verlag. Berlin and Heidelberg

Willis, L G, Winston, M L and Honda, B M 1992:Phylogenetic Relationships in the Honeybee (Genus Apis) as Determined by the Sequence of the Cytochrome Oxidase II Region of Mitochondrial DNA. Mol. Phylogenet. Evol.: 169-178